.... honom med stort H!
   Det har nu gått 11 dagar sen sist vi sågs och han är inte hemma förän på söndag. Och vi kan ju inte ses då heller och kanske inte ens hela nästa vecka, för att jag vill inte smitta honom om det nu blir så att jag inte mår bättre tills dess.. Förkylningar är verkligen inte kul! 
   Men jag kan inte fatta att jag tänker på honom så mycket som jag gör!? Han får mig att må så bra och jag gillar honom så mycket. Det skrämmer mig, men jag får ge med mig för en gångs skull! 
Hur som helst, så längtar jag tills han kommer hem. Och vi får träffas igen. =//

(bilden; privat)

Pappa har en sjuk sätt att väcka folk här i huset. Trots att mitt rum är precis brevid vardagsrummet, så är han inte den typen som knackar på dörren eller ropar, eller något liknande. Nej, han ringer mig på mobilen, eftersom han vet att jag alltid har på den! :/
   Hur som helst.... så väckte han mig väldigt tidigt idag, för att vi skulle till kyrkan tydligen. Men när vi väl kom fram till kyrkan så var den stängd. ???? Vi kom inte in helt enkelt. Så det var helt onödigt att ha gått upp till att börja med. Kunde ha sovit nu!

(bilden lånad från; google)

Det är lagom behaglig dag ute idag. :) Har ni märkt det?! Hos mig är det i alla fall iskallt, men fint och ljust. Och det är ju ljus jag har suktat efter i första hand. Vintrarna är så sjuuukt gråa och svarta, nu får man lite vitt och det känns underbart.
   Det är fortvarande snö ute och på marken, men vad jag har märkt är att det inte snöar mer. Det är inte heller så där slaskigt ute, utan jätte fint. (dvs bortsett från isen, som man kan bryta nacken på, om man snubblar!!)

(bilden lånad från; google)

Kom precis hem från jobbet typ. Det var en lugn dag, vi åt lite mat, pratade i massor och tittade på TV! :D Att jobba som PersonligAssistent är nog det bästa jobbet någonsin. Inte lönemässigt utan det ger en så mycket och det är samtidigt inte så ansträngande. Utan mest trevligt, i alla fall på mitt jobb. :)
   Fick tårta också där. Hehe.. Fast jag får ju alltid något gott där, jag och min brukare än ganska goda vänner utöver det faktum att jag jobbar hos honom. Vi pratar om allt och förstår varandra, och jag trivs så bra där! =)

(bilden lånad från; google)

Idag, i brist på annat att göra, gick jag igenom mina gamla dagböcker (14 stycken). Och kunde inte läsa hälften av de, eftersom de är så pinsamma!
   Kan inte fatta hur fjantig jag en gång var, och fortvarande är! :S OMG?! Satt och läste, samtidigt som jag drack mitt favorit vatten. :)
Är det någon av er som skriver dagbok?


  
(bilderna; privata)

Idag fick jag gå upp relativt tidigt. Det var ingen skola eller så på g, utan jag skulle städa huset och passa syrran. Och vi hade också tvättid klockan 15.00 som jag skulle ta hand om till att börja med i alla fall.
   Klockan 16.00 började mitt jobb och slutade inte förän för 9 minuter sedan. Jobbade som Personlig Assistent idag, och det var ganska givande som alltid. Hoppas på att få jobb där i sommar igen! =) Hahaha...! Hade behövt det.

Det blev inte så lång dag i skolan idag. Lika bra det faktiskt. Det börjar bli lite tröttsamt med skolan och allt, jag menar, har ju gått i skolan sen jag var 7 år, det är 13 år, varje år. *suck*
   Ute är det dessutom riktigt kasst väder! Regn och vind, ingen bra kombination för mig som har hår som reagerar på minsta lilla vattendroppe och förvandlas till fluff! Det är inte kul, kan jag lova. 



(bilden lånad från; google)

Spana in de här!


(Ford Pickup; så underbart fin, vill ha! ;bilden lånad från; google)


(Mercedes-Benz AMG 450; does this not turn you on??; bilden lånad från; google)


(Peugeot 9009; OMG?! HEEET!; bilden lånad från; google)

... Nikola. Han är en nära vän, varit min bästa vän i snart 6 år. Men på siståne har vi glidit ifrån varandra. Han är fortvarande min vän, men bästa vän?! Jag vet inte.
   Han ringde mig igår en stund och vi fick prata lite, men han känns så långt borta just nu. Som att han inte alls vill prata längre, eller jag vet inte. Det är lite komplicerat. Han har flickvän och jag vet inte om det är därför han inte längre har tid med mig, eller vad det beror på, men han stänger mig ute i alla fall.
   Börjar tänka på att "göra slut med honom?!", eller vad man nu gör med kompisar. För hans skull. Jag älskar honom, men han känns mest besvärad över att jag tar upp hans tid och så vidare. Så kanske jag borde sluta kontakta honom så han slapp känna sig tvungen att kontakta mig?!
   Jag kan bara inte fatta hur det kunde bli så här? Vi två skulle ju vara vänner för alltid och han är en så stor del av mitt liv, och han varit det under en så lång tid. Det är honom jag kan ringa när jag är glad, när jag är ledsen, när jag har något nytt att berätta. Det är han som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Och nu, så känns det som att jag förlorar min trygghet, min bästa vän...
  
Jag minns alla gånger han har ringt mig mitt i natten och pratat med mig efter mina krogsrundor och höllt mig vaken så att jag skulle komma hem och inte missa min hållplats. Och alla gånger han ringt till mig då jag suttit på bussen och höllt mig sällskap. Och alla gånger han ringt sent på kvällen och pratat med mig tills jag inte kunde hålla mig vaken. Så många kvällar som vi pratat med varandra många timmar i rad, och många dagar i rad. Nu hörs vi inte av mer än en gång varannan vecka.
   Hur kan jag ens tro att vår vänskap är likadant som den har varit tidigare?! Jag saknar honom, och vet att det är på alla sätt och vis mitt fel att jag förlorar den enda människan som trotts att aldrig ha träffat mig har ställt upp för mig mer än någon annan av mina så kallade kompisar som umgås med mig dagligen!
   Men det är så jag gör, alltid något dumt och förlorar folk som betyder något för mig. Tragiskt nog. Jag har inte behandlat honom bra, det vet jag. Och har haft mina små utbrott på honom och han har stått ut med de varje gång. Och alla bråk som vi har överlevt ihop. Bråk som jag startat, men han avslutat och förstått.
   Det är konstigt, men egentligen inte oväntat. Jag har dissat honom en gång för mycket nu, och han orkar inte mer, och det är helt försåeligt. Och jag är lika dum som vanligt.

När jag pratar med honom så säger han att allt är okej, att han är bara upptagen och har mycket att göra, men jag har slutat tro på det. Och jag vet inte, jag har alltid sett honom som min Nikola att det faktiskt aldrig har slagit mig att han egentligen har ett helt annat liv, där jag inte utgör en del av den.
   Jag känner mig så självisk när jag säger så, men det är sant. Jag har nog tagit honom för givet och antagit bara att han kommer alltid att finnas där för mig oavsett vad som än händer, men vi växer upp nu. För 6 år sen var jag 14 och han 13 år, nu är jag snart 20 och han snart 19. Vi är inte samma personer längre. Har inte samma intressen och medan jag fortsätter som jag alltid har varit och nöjer mig med det som vi har haft, så går han vidare och jag var nog bara inte beredd på det.
   Det känns dumt att allt detta handlar om någon jag aldrig träffat IRL! Men det jag har fått utav honom är så mycket bättre och betyder så mycket mer för mig än det som någon av människorna jag träffat har gett mig. Ingen har behandlat mig så bra som han. INGEN! Visst känner jag många snälla och underbara människor, men han är speciell.
   Han är den enda som vet precis allt om mig. ALLT! Det finns inget som jag inte har berättat för  honom, tror jag. Och har jag missat något, så  har det bara inte varit viktigt nog att berättas. Det är lite skrämmande nu i efterhand, men han får mig alltid att öppna upp. Han är så snäll och omtänksam och ger mig bra råd och verkar faktiskt bry sig om mig. Det är därför det är extra jobbigt att nu behöva dela honom med andra. 

Nu har han flickvän och jag är så glad för hans skull. Jag vill att han ska vara lycklig och hon verkar vara bra för honom. De har kul ihop, är vad jag har fått för intryck i alla fall av det lilla jag har fått veta om deras förhållande. Och jag måste erkänna att jag är lite svartsjuk. Inte för att jag vill bli ihop med honom (?), utan för att han är hennes och i samma veva inte min längre.
   Han har alltid haft en massa tjejkompisar, men en flickvän är något annat. Och det är deras förhållande som fått mig att inse att han inte är den samma personen som jag alltid tyckt om. Han har förändrats så mycket, inte till sämre, men bara annorlunda. Och jag vet inte om våra personligheter matchar längre.
   Han är yngre än mig, men har alltid varit tusen gånger mognare. Jag kommer nog alltid att vara barnslig. Men kan man klandra mig? Jag har aldrig fått vara barn. Så nu försöker jag ta igen, men han är vuxen och lika underbar som alltid. Och det stör mig. Hehe, så självisk som jag är, så erkänner jag att det stör mig!

Jag vet att han kommer att läsa det här, han känner till bloggen, och jag skäms lite över att han gör det, men lika bra kanske. Allt är annorlunda och har varit det så länge nu, och han känner mig. Hehe.. så det är ingen överaskning för honom att jag inte gillar förändringar.
   Och så klart är detta något han lär förneka, eller ja, vissa saker av det jag skrivit i alla fall, men det är så jag känner och uppfattar oss. Och det är såå jäkla sjukt att man kan känna så starkt för en person man aldrig träffat!

I alla fall.... det blev en novell av det här. Förlåt.

Kompisarna har:


(Porsche Garrera; bilden lånad från; google)


(Volvo S40; bilden lånad från; google)


(Opel Vectra GTS 3.2 V6; bilden lånad från; google)