Onsdag. Jag hade skolan och jobb möte under dagen, men kunde inte gå till något av de. När jag väl gick upp på morgonen så var mitt ansikte helt svullet och rött, jag kunde knappt se och öppna ögonen så illa det var. Så jag bokade akut tid på en privat vårdcentral som jag nyligen har bytt till, (då de vanliga vårdcentraler inte har akuta avdelningar och sällan har tid samma sekund som jag behöver de!). Så jag är jätte nöjd med den privata vården, som dessutom kostar lika mycket som vanliga vårdcentralen och även frikort gäller där också oavsett om man bokar akut eller vanliga tider. 

 

Hur som helst... så fick jag träffa läkaren i stort sett så fort jag kom dit och han förklarade för mig att jag inte har någon infektion eller så, utan att det var bara en oförklarlig allergisk reaktion av något slag. Och med oförklarlig menar han (och jag!) att jag ej åt något som jag inte brukar eller var någonstans där jag inte brukar vara, så det bara spontant dök upp så där... skumt.

 

Jag fick 18 tabletter med detsamma för att lugna ner svullnaden och rodnaden, och det såg rätt mycket bättre ut i stort sett med en gång, så nu ska jag greja med det i 5 dagar framöver. Blä! Hoppas att det blir bättre fort dock. Att se ut som Quasimodo är inte riktigt mitt mål denna veckan! 

Ja... en grå och tråkig måndag har pågått där ute idag. Jag har missat den, och mörkret har redan nästan lagt sig där ute. 

 

Imorse lämnade pappa av mig i min lägenhet och det kändes konstigt, men samtidigt skönt. Jag har ju inte varit här på nästan en månad nu, men det har jag saknat. Jag var tvungen att kolla igenom posten, och ringa ett par samtal. Jag gör verkligen allt jag kan för att vara produktiv och aktiv, ändra mig från förr... men det är svårt när man har saker som håller tillbaka en. 

 

 

Snart kommer pappa och hämtar mig, och jag ska tillbaka hem till min familj igen. Det blir nog skönt. ♥

... sist jag skrev något här och lagom till sist jag skrev lyckades jag förstöra designen på bloggen, vilket jag hoppas kunna få hjälp med och åtgärda snart. Så att jag verkligen kan börja om från början.

 

 

Under min frånvaro på bloggen, har mitt liv ändrats drastiskt och plötsligt. Min tillvaro har emellanåt vänts upp och ner, både positivt och negativt, och nu är inget sig likt längre. Jag tänker inte förklara mig, eller gå in på vad som har hänt under de senaste veckorna, men mest säga att jag har lärt mig en massa om mig själv, min familj, min söta Nikola och alla de vänner, (eller snarare brist på de!), som jag har.

 

 

När allt detta är bakom mig, känner jag att en semester hade varit på sin plats. Det dags att vända ett nytt blad och börja om från början med allt. 

 

En del av människor har jag redan raderat ur mitt liv, och fler lär ryka med de. Det är dags med nystart med bloggen, jobbet, skolan, ja allt... Papprerna är fixade till en del av grejerna och nu ser jag fram emot en mysig och kärleksfull Jul och Nyår med de närmaste och käraste.

 

Tills dess... ska jag försöka att göra er, mina trogna läsare som endå har gått in varje dag och kollat under min frånvaro, lite glada med några inlägg då och då. 

 

 

Om ni är otåliga, följ mig på instagram: "iseedee".

(02.02.2011)

(bilden lånad från; google)

(27.02.2010)

(bilden lånad från; google)

Detta får bli ett sådant skriva-av-sig inlägg som ingen kommer att orka läsa, men jag själv behöver få ihop! Så jag klandrar er inte om ni förbi ser det. Hm.

---

Under den sista tiden har jag tänkt mycket på min situation, på var jag står i mina olika förhållanden till folk.. På var jag vill vara i livet och hur jag ska nå dit på bästa möjliga sätt, men framför allt på det mest smärtfria sättet som går! Och mitt problem är att jag faktiskt inte kommer fram till något alls.

Samtidigt som jag gillar läget, älskar mitt upptagna jag och allt som sker i mitt liv nu, alla stora förändringar och alla de små, så är det en del sorg och ilska som aldrig lämnar min sida.

Jag vet inte om det är "de" som river upp såren, eller hur det ens hunnit gå så långt?! Men jag kan inte hjälpa det, den osäkerheten i mig själv och brist på tillit för andra skapar en del problem i mitt liv. Och för att inte tala om i mitt huvud!


Många saker är alldeles för privata för att jag ska kunna skriva av mig helt här, men det lilla som kommer fram är nog. Jag behöver det lilla!

Jag kan inte sova på nätterna ibland, inte alls. Det finns så många tankar i mitt huvud, så mycket tvekande. Den där klumpen i halsen varje gång jag tittar på min mobil, och nervösitet stötar i kroppen varje gång jag tänker för mycket.

Jag är som på nålar... alltid på min vakt, jag letar fel. Ärligheten är jag allt annat än van vid och om jag inte skyddar mig själv, vem kommer att göra det?

Jag är ingen främling till tårar och är bräcklig som få, på gott och ont. Ibland önskar jag att jag inte kände något alls, men det hade väl inte varit så skoj heller... Det är väldigt många problem och inga lösningar.

Men jag hatar lögnare och folk som förvränger sanningen. Jag hatar dåliga killar som inte kan stå upp för det de gör fel... som inte kan ta ett beslut och hålla sig till det!

Jag saknar mig själv, eftersom den jag ibland blir tycker jag inte om. Det är inte jag. Jag är en trevlig och glad och snäll tjej, inte ett nervvrak med gråt i halsen som bara väntar på att allt ska rasa ihop.

Jag saknar en stabil person vid min sida. Någon som jag faktiskt kan lita på.

Åh.... natten till idag har varit ett helvete för mig. Jag har inte alls mått bra, velat slå sönder allt här hemma. Hade det inte varit för mina underbara vänner som ringde och pratade med mig. Erbjöd sig att komma hem till mig och hjälpa mig, så vet jag inte vad som hade hänt. Fy fan!

Jag var så arg, så ledsen, så besviken. Det var så hemskt att mina känslor inte kan beskrivas med ord! Den vreden och ilskan som jag kände under natten kunde lika gärna dödat mig. Och så den enorma sorgen...
   Att bli sviken av någon man älskar är aldrig lätt, men det där var det hemskaste jag varit med om. Och endå har jag fått vara med om en hel del!

Jag vill inte gå närmare in på detaljer om vad som har hänt eller något... men bara så att ni vet att jag mår inte bra alls. Camilla mötte upp mig under dagen och tog en fika med mig och pratade. Vad skulle jag göra utan mina vänner?! De är ju så underbara och att de faktiskt bryr sig! Världens bästa är de!

... and the pain has nowhere to go, the body starts to shake.
The panic spreads through out the finger tips.
I sigh. And sob.
I want a hug, but ther's no one near by to give me one.
I need to cry, even though he's not worth it.

I am all alone.



(bilden; privat)

De sista dagarna har jag varit på sämst humör någonsin. Igår tog jag tag i problemet och snackade av mig hos personen som det gäller. Jag pratade väldigt länge och endå så har jag inte fått sagt allt som jag borde säga.
   I fem timmar grät jag och mådde skit och det värsta är nog det faktum att han fortvarande inte riktigt förstår hur dåligt jag mår och har mått... Jag vet inte längre vad jag ska göra eller säga, så att han faktiskt förstår vad han har gjort mot mig.

Jag mår dåligt på grund av det som han har gjort mot mig, men sen så mår jag dåligt på grund av att jag mår dåligt. Jag får dåligt samvete... skyller allt på mig och det är ju mitt fel. Jag är idioten som litade på honom. Som var beredd att ge upp allt för honom. Jag älskade honom och det kommer jag nog alltid att göra. Men det gör så jävla ont i mig nu. Och han förstår inte det.
   Efter pratet trodde jag faktiskt att det skulle bli bättre, att jag skulle få lite ro, men det känns bara nollställt. Jag känner mig dum för att mina känslor är fel. Jag känner fel!!! Och han har rätt och jag vet inte hur jag ska göra så att jag blir normal, så att jag också kan ha rätt ibland.
   Jag vet inte vad jag ska göra...

Jag är så utmattad, känslomässigt. Och trött på att ha så starka känslor för folk som inte bryr sig om mig. Jag vill inte känna mig värdelös mer. Jag vill bara betyda något, det är inte mycket begärt, tycker inte jag i alla fall. Jag vill känna mig uppskattad och jag vill duga. Jag vill vara den enda åt en kille, och inte att han ska behöva ha fler för att vara nöjd.
   Jag har förtjänat att någon ska älska mig.
   Jag kan inte mäta mig med hans smala och perfekta kompisar. Jag kan inte mäta mig med hans perfekta ex. Jag är den fula, den hemska, den oönskade, den jobbiga, den elaka, den trista, den som inte duger bland alla han känner, och jag orkar inte med det. Jag orkar inte mer med det. Jag orkar inte känna mig korkad och att allt jag säger är fel. Och jag kan inte förstå hur jag jämt kan ha fel heller?! Är jag verkligen så blåst...

Om jag ska vara helt ärlig, så vet jag knappt själv hur jag kunde sätta mig själv i denna sittsen.!? Jag fick igår ett sms från Nikola om att jag ska "krya på mig", som om detta vore något fysiskt som kommer att gå över... Suck!
   Jag brukade vara den här glada och leende personen alltid och nu, om man bara kollar på hur och med vad jag spenderade natten inatt, så kan man nästan tro att jag tappar förståndet eller något. Haha, okej inte riktigt så allvarligt, men detta driver mig till vansinne snart känner jag.

Det är mitt fel dock, för att jag är så godtrogen och jag litar på folk. Det är mitt fel att jag tillåter andra att såra mig. Det är mitt fel att jag kastar mig i armar på fel personer och utlämnar hela mig till de, (ja nästan i alla fall!).
   Jag känner mig så dum, för att jag vet att man inte kan lita på någon förutom sig själv men endå så valde jag att göra det. Och nu får jag betala priset för det, men panik, ångest, gråt och skratt, helt isolerad här hemma. Vem vill träffa folk nu liksom?!

Nej, jag mår inte särskilt bra nu. Men det är samtidigt inte så farligt som det låter. Jag överlever. Det har jag gjort förr. Dock lär kanske detta ta lite längre tid än vad jag tidigare har trott.
   Man måste nog förlåta för att helt kunna gå vidare, men det kommer jag aldrig att göra. Jag hatar, hatar, hatar dig, för att du lät mig gå igenom här. Hatar dig! Och endå, så kan jag inte hata dig....
   Låter det komplicerat? Ni har ingen aning!

När man är tillsammans med en person lägger man ner mycket tid på att försöka "fixa" varandra. Man ser så mycket i varandra som är fel, som inte passar in i det man hade sett från början, men när man sen gör slut kan man inte låta bli och undra var som sjutton gick snett egentligen?!

Orsakerna till ett uppbrott är så självklara i stunden då man bryter upp, men sen efteråt undrar man om man har tappat förståndet eller något?! (i vissa fall...)
   Man tänker på allt det där positiva som man har när man är ihop med någon. Enkla saker som att ha någon som håller ens hand, eller att vakna upp på morgonen och rulla bort in i en varm famn och bara mysa bort hela förmiddagen. Eller att prata så där gosigt med varandra i telefon...
   Sen har man ju alla minnen som inte går att radera och även om det finns en massa dåligt i förhållandet, så finns det också en massa som faktiskt har varit bra. Och det är det som man tänker på och saknar då man gör slut med någon. Jag menar saker som första dejten, eller första kyssen... Hur kommer man över de sakerna egentligen?
 
Vissa människor är ju inte menade att vara ett par. Så är det bara. Men att göra slut är mer smärtsamt för den som gör slut tror jag. Ingen vill medvetet såra en annan människa, och endå blir det så dumt ibland. Och även när man gör slut på bra villkor är det inte samma sak.
   Kan man vara vän med ett ex? Nej, i de flesta fall kan man inte det. Vem vill se personen man älskat, personen som man delar så många fina minnen med, med någon annan? Att han/hon är nyförälskade, kramiga och gosiga med en annan person och så ska man också få höra om det... Nee, det går ju inte. Inte i längden i alla fall!

Vissa människor är kanske inte menade att vara i ett förhållande. Hm. Som jag. Att känna mig instängd och inte som min egen person tilltalar inte mig, men jag saknar endå den närheten man har och den tryggheten av att någon älskar en oavsett om man skulle gå upp eller ner några kilo. Heheh.
   Eller att veta att någon tänker på en då och då... och få en varm kram som känns precis rätt.
   Varför var det man gjorde slut nu igen?! Ja, det där med att vara ensam ja... och att man inte passar så bra ihop och så vidare. Men varför känns inte ensamheten så lockande längre då? Det var ju det man ville ha...

Some times, life's a bitch!

... just a little more rested and in a mood for smiling!

I just can't stop thinking of Rob, the most perfect guy ever. I'm so in love with him and in a need for a shot of him. Heheh. If I may be so frank?!
   It's weird, but last night, as I was walking home I had my mp3 on the highest volume and all love song all the way. So I kind of danced my way home at one o'clock at night, which must have looked weird to people who saw me. Hehe. But I can't help it! It's fun to feel so high on love! =))

I actually smiled all the way home. It was so much fun to be so happy for once. It was long time ago... <3

I don't know why I'm still so obsessed with him, (Robert). Why I can't get him out of my head. Why I try to watch him at leats once a night in hope for late-night-sweet dreams of him afterwards.
   He is just perfect and I can't help but feeling that way. Even if I get a bit sad for thinking of him in that way.

I do feel bad for having this feeling of need towards someone else but my own boyfriend, but it's not something that I can change. I hope it will get better though, one way or the other...
   Me and my boyfriend are on a break right now. Not together as a couple for the time being. We are a couple, but just not speeking to one another right now. I guess that both of us got a bit sick of one another and needed a break. I hurt him all the time and I can't talk to him and do that over and over again. All the time. So I realy just want to avoid talking to him for the time being, because I know that I will say some hurtfull things to him if we do talk.
   And he on the other hand isn't the best speaker when it comes to talking to me. His words hurt the worst and somehow he allways manages to tell me the most awful things and comments that he can think of. I don't think he means what he says all the time, but it is so wrong and out of place. I don't approve of that!

But we'll see how everything turns out.
   He is leaving to Bosnia this sunday and maybe that's a good thing. We can both get some perspective on what to do and how to procede with our relationship when he returns from his trip.
   I don't know if we'll talk anything while he is away, but I don't believe so. And we haven't talked anything yesterday and not so much the day before that. This week is a bit weird and I realy don't feel asthough I can speak with him. It's complicated!

Wish us luck.